Tranan

”Han började springa. Den blinde sprang. Den halte sprang. Och även den tredje krymplingen sprang.
Och ju längre han träde in i gränden, desto fler halta, lama och blinda omgav honom; enögda, enarmade och spetälska med sina sår kom ut ur husen och tvärgränderna och källrarna och skyndade under skrän bort mot ljusskenet, vältrande sig i smutsen som daggmaskar efter en regnskur.”

- ur Victor Hugos Ringaren i Notre Dame

För den som befinner sig i periferin av, eller rent av utanför, det som utgör normen borde det rimligtvis vara av intresse att bryta ny mark och flytta cirklarna så att det man själv representerar utgör en fast mittpunkt. För att göra så kan man dock inte nöja sig med att ”bara” visa på felaktigheter i någons argumentation utan istället ha som ambition att även väcka intresse, nyfikenhet och kunskapstörst. Utmaningen ligger därför inte i att demonstrera sin styrka genom att gå till verbal, direkt attack mot sin motståndare utan snarare i hur man med hjälp av intellektuell stimulans anpassad efter den andres nivå kan prägla dennes sinne och karaktär. Det är inte svårt att bemöta felaktiga argument, men att ändra någons fundamentala inställning är minst sagt en prövning. Att skapa ett bestående resultat är således långt svårare än att skapa ett temporärt dito, och kräver också en helt annorlunda strategi.

För att nå goda resultat är öppenhet och en genuin strävan efter att förstå den andra parten absolut nödvändigt. Om man önskar påverka någon är det förstås viktig att veta vad den andre tycker, men långt viktigare är att veta varför denne tycker som han eller hon gör. Empati är en av de viktigaste egenskaper en förhandlare kan ha, och detsamma gäller för alla som i någon mån försöker påverka andra människor. Det kommer således inget gott ur att döma ut eller domdera. Istället bör man inleda med att finna de punkter som man själv kan sympatisera med, och jobba utifrån det. Ett exempel: Att bruka ett förtroende till att försvara en mördare innebär inte att lojalitet i sig är förkastligt. Hur man låter sin dygd tala är ibland ett tal i tungor, men dygden i sig är alltid ren. Istället för att fördöma det goda som har strövat bort från stigen bör det drivas tillbaka för att förenas med sin sanna natur där även dess uttryck är rent.

Det handlar inte om att kasta pärlor till svin utan om att, genom att erbjuda andra ett nytt tankesätt utformat på ett sådant sätt att det blir lättillgängligt för just dem, kanalisera de positiva tendenserna och utveckla dem i en riktning som är mer gynnsam. Därför är det en fördel att ta plats på plattformer som vid första anblicken ter sig ostrategiska. Det är nämligen där de man önskar övertyga befinner sig. Att alltid röra sig på trygg mark är bara för dem som söker inbördes beundran, och är inte försvarbart ur strategisk synpunkt. Att vara anpassningsbar är en förutsättning för att vinna en strid.

Karaktärssvaga drag bör inte romantiseras, men att dra nytta utav dem utan att uppmuntra dem är att underminera deras funktion som degenererande nedbrytare av moral och dygd. Att ta avstånd från en tanke eller en idé bör inte per automatik innebära att man tar avstånd från dess representanter, eftersom man då begränsar sina egna idéers slagkraft genom att distansera sig från dem som man önskar övertyga. Förakt och högfärd väcker sällan sympatier, och med en sådan attityd vinner man sällan en debatt i bemärkelsen att man faktiskt lyckas omvända sin motståndare, även om man visar att denne har fel. Att väcka aversion mot sin egen person innebär ofta att man även gör de idéer man representerar till måltavlor. Eldiga smädelser kan förvisso blåsa upp en tillfällig storm men när den har dragit förbi följer de flesta sympatisörerna med vinden, och då står man återigen på ruta ett.

Att nära en kontroversiell passion och försöka driva dess frågor är tröttsamt nog även för den som inte skjuter sig själv i foten, och det är till ingens fördel att bygga oöverkomliga hinder genom att vända sig bort från de grupper som man önskar övertyga. Att ha förmågan att sprida sanningens ljus är endast förbehållet dem som även rör sig i skuggan, och om det inom människan alltid finns en smula godhet så är det vår främsta uppgift att finna den, eller åtminstone inte låta det onda och fula ta över.

”Inte ens de svagaste och värsta av dem är helt utan sin nyttighet.”

- Adam Smith

Bill Shankly sa en gång att fotbollen inte handlar om liv och död; den är mycket viktigare än så. Om Bill Shankly, däremot, säger man kort och gott: ”He made the people happy”. I den meningen återfinns fotbollens essens, och den visar också hur starkt rotad fotbollen är som en del av lokalsamhället, och i förlängningen hela nationen.

Ett samhälle har, oavsett sin storlek, alltid haft gemensamma nämnare som har skapat de trygga rutiner som är karakteristiska för ett hem. När dessa nämnare blir färre och färre blir de få som finns kvar särskilt viktiga att stå fast vid, och som dominerande krafter kommer de oundvikligen att ta upp och bära med sig det som av olika anledningar inte längre finner någon plats. På så vis har fotbollen utvecklats från att vara ett nöje och en tävling till att vara en kraftkälla från vilken några av våra viktigaste drifter och dygder får sin energi. De lokala klubbarna utgör också en knutpunkt för befolkningen som inte längre har någonting annat att identifiera sig med. Att det handlar om känslor, ja, kärlek, framför framgång och andra sekundära värden visar sig tydligt i samhällen där de lokala klubbarna kämpar i skuggan av den glänsande stjärnan. Trots att de ofta får se sig besegrade av ”storebror” är det likväl hos de ”små” klubbarna som folkets sympatier ligger, som i Manchester, där City har större stöd än United, eller i Turin, där Juventus får acceptera att lilla Torinos anhängarskara sjunger med starkast röst.

Fotbollen verkar dock inte bara på lokal nivå, utan stärker även den nationella identiteten. I Italien har man utvecklat det defensiva spelet till en utsökt konstform, och den italienska supportern har den, för fotbollen typiska, eviga hatkärleken till sitt catenaccio. Detta kan även spåras i Holland, där vikten av att spela fin fotboll länge har stått över vikten av att vinna, och i England, där Claudio Ranieri, f.d. manager i Chelsea, uttrycker det såhär: “Även om mitt lag ibland bara har en enda engelsman på planen spelar vi ändå som ett engelskt lag. Fansen, atmosfären… ja, hela landets dynamik kräver att vi spelar som engelsmän.”. I andra nationer där fotbollen har en framträdande roll syns samma spår.

Vikten av att kunna identifiera sig med sitt lag tar sig tydligt uttryck på ett flertal platser. De flesta Barcelona-anhängare identifierar sig förmodligen inte som katalaner, men när Real Madrid ställer upp sitt artilleri på Camp Nou är det någonting vilande som vaknar i Barcelonas bröst. Likaså är en match mellan Rangers och Celtic alltid en kamp mellan protestanter och katoliker. Identitetskänslan är så viktig för många att det även drar iväg åt det extrema hållet, som t.ex. när Neil Lennon hotades till livet av protestantiska extremister, för att han, som enligt dem representerade katolicismen, som lagkapten skulle anföra det nordirländska landslaget. Sådana incidenter är visserligen en ful del av fotbollen, men de visar också tydligt exakt hur viktig fotbollen är för dem som, i brist på annat, har funnit en fristad där en idag sällan skådad stolthet över att tillhöra en gemenskap uppvisas och uppmuntras.

Fotbollen må vara blott en banal sport, men de krafter som den skapar, och de krafter den skänker, väger tungt. Sporten är ett mäktigt svärd att smida just för att den förenar det banala med de allra mest grundläggande behoven, vilket gör den, och den identitet som den främjar, tillgänglig för alla. Även om fotbollen givetvis också har drabbats hårt av den globala utvecklingen så står den likväl kvar som en av de sista bastionerna som folksjälen fortfarande håller i sin hand. Den väcker liv i vår döende passion, och får oss att minnas värden – offer- och kampvilja, laganda, disciplin – som har tappat sitt fäste i det övriga samhället. Fotbollen är förvisso en häpnadsväckande uppvisning i analytisk förmåga, men det är de stormande känslorna som är, har varit och bör vara fotbollens främsta kännetecken.

För att förstå livet måste vi ibland börja med att förstå de allra enklaste komponenterna. I det råa, oraffinerade och oputsade finns vårt ursprung, men också i det vackra och det sköna. I fotbollen kommer dessa till uttryck sida vid sida, liksom i livet, samtidigt som hoppet ständigt spirar. När förtiden försvinner i nutid och framtiden är dold, är fotbollen alltid en påminnelse om det som vi har glömt.

From the brown crest of Newark its summons extending
Our signal is waving in smoke and in flame;
And each forester blithe from his mountain descending
Bounds light o’er the heather to join in the game
The strips lad and to it, though sharp be the weather,
And if, by mischance, you should happen to fall,
There are worse things in life than a tumble on heather,
And life is itself but a game at football.

- Sir Walter Scott

Det fanns en tid då kvinnan ansågs vara en nödvändig del av samhället, men så är inte fallet idag. Hon har fortfarande sitt värde som individ, men det självklara och orubbliga värdet som varje kvinna en gång hade just för att hon, i egenskap av kvinna, var en hörnsten i samhällets grund, är bortspolat av feminismens svallvåg. Kvinnan saknar värde först när hennes egenskaper och bidrag inte längre anses värdefulla, och för detta bär feminismen hela ansvaret. Varje kvinna med självaktning bör därför ta avstånd från feminismen. Ideologin som den tolkas och betonas idag är i sig en alienerande kraft som bidrar till att skapa avstånd inte bara mellan kvinnan och samhället, men också mellan kvinnan och hennes jag, då hennes funktion smälts ner och stöps om till den pseudoindividuella mallen som har kommit att bli axiom i vårt samhälle.

Kvinnan kommer alltid att tilldelas en annan lott än mannen, men detta innebär inte att de uppgifter som tilldelas henne är av mindre betydelse. Det handlar blott om balans och harmoni, och det som faller på kvinnans lott har ett värde som inte bör förringas av människor som inte förstår att ett samhälle är beroende av att alla kugghjul snurrar. Kvinnan och mannen har haft och har fortfarande olika roller för att dessa roller är de mest praktiska under rådande omständigheter. Det är ur existerande behov, och möjligheten att bidra till att uppfylla behoven, som våra roller har växt fram. En omfördelning av ansvaret bör bara ske om parterna är missnöjda i sina roller, och är således också enbart försvarbart på individnivå. Värdet på uppgifterna och de uppoffringar som följer på dessa är lika stort, och att ”hjälpa kvinnan ut i arbetslivet” (eller annan valfri feministklyscha), inte för att det är detta kvinnan önskar, men för att man själv menar att typisk ”kvinnogöra” är förtryckande, är således också att skapa förtryck. Detta varvas sedan i en cirkelgång där den parten som får ta sig an dessa uppgifter (vilket någon alltid måste göra, eftersom de är nödvändiga och ofrånkomliga) ständigt får höra att hans eller hennes slit är av liten eller ingen betydelse, och att han eller hon därför också alltid kommer att vara underställd den andra parten. Inte nödvändigtvis av dem själva, men alltid av dem som rangordnar de plikter som samhället är beroende av.

Det är tal om förtryck först när kvinnan tvingas bort från det hon vill och är psykiskt och fysiskt kapabel till att göra, eftersom det som gör oss lyckliga också är det som får oss att blomstra. Om jargongen om att ”se till individen, inte till könet” verkligen är allvarligt menad är det inte upp till någon annan än individen att själv välja hur hans eller hennes frihet bör ta sig uttryck. Att tala om någonting som förnedrande är nämligen också att förnedra dem som av pliktkänsla eller av glädje funnen i uppgiften stoiskt kämpar vidare. Därför är feminismen inte bara i sin retorik, utan i varje ton den idag slår an ett slagträ mot kvinnan, inte för henne. Beröva mig således inte på mitt ansvar, för det är först då jag med legitimitet kan hävda att jag är underställd någon annan. Friheten och plikten är alltid sammanflätade, eftersom det är i pliktkänslan vi finner de egenskaper som friheten kräver. Det är i plikten viljan triumferar.

”…föllo i böner och sneglade uppåt
För att se korparna lyfta ur röken.”

Den strikta och disciplinerade skolan är ett minne blott, och klassisk bildning* har tvingats ge vika för flumpedagogik, slapphet och en allmänt ostimulerande miljö. Den som vill skaffa sig en allmänbildning gör generellt sett bäst i att hålla sig på behörigt avstånd från läroverken, där objektivitet bara är ett begrepp att lära, aldrig tillämpa. Om alla vägar har fört oss hit är det nu hög tid att söka nya.

På 1820-talet och fram till seklets slut tillämpades ett betygsystem med fyra nivåer, från A till D, som istället för olika grader av ”godkänt” talade om olika nivåer av insikt (högst var berömlig insikt, lägst otillräcklig dito) och redan här märks en tydlig skillnad i inställningen till utbildningens syfte. Att vara godkänd är ett begrepp som talar för att vikten här ligger på att skaffa sig kunskap, medan det att ha insikt snarare talar för vikten av att förstå sin kunskap. Det förstnämnda ska vara ett medel, inte ett mål, men i vår tid har vi förlorat siktet.

Kunskap utan praktiskt tillämpning är meningslös, och att besitta kunskap och att vara bildad är inte nödvändigtvis samma sak. För att studier ska vara meningsfulla är därför det viktigt att man inser skillnaden. Att bilda sig handlar mycket om att uppnå sin hela potential – att skaffa sig kunskap för att medvetet kunna tillämpa den i sitt förhållningssätt till världen. Den klassiska bildningen behöver således inte nödvändigtvis vara bättre i den bemärkelsen att den studerande erhåller mer kunskap, men då den utgår ifrån ämnen som utgör en central del av kulturarvet kan den som är väl bevandrad med mindre möda tillgodogöra sig information, och har således också utökat sin tillgång på densamma. Att förankra våra referenspunkter i ämnen som har spelat en stor roll i utvecklingen hjälper oss att förstå sammanhangen även i ämnen som ligger utanför vår horisont vilket ökar vår förmåga att dra rationella och realistiska slutsatser. Sanning finns när allting annat har avslöjats som lögn, och häri återfinns syftet med ett brett spektrum. Den som vill se hela bilden kan inte bara titta rakt fram.

Den klassiska bildningen ska vara ett hjälpmedel för individen även utanför dennes ofta snäva preferensramar, och på så vis underlätta för denne i alla situationer, inte bara i de man själv söker sig till. Den representerar en kvalité som har säkrats över tiden, vilket innebär att ansvaret för individens utveckling och kunskap inte bara i teorin utan också i praktiken vilar tyngst på individen själv, eftersom bildningen ger oss alla verktyg vi behöver för att uppnå en förbättrad intellektuell kapacitet. Mycket handlar förstås om vilja – viljan att söka kunskap och att utvecklas – men viljan är hos de flesta beroende av stimulans och utmaning, vilket saknas idag.

Ett samhälle tjänar på bildade individer eftersom förmågan att se och förstå samband förstärker gruppkänslan och visar att det finns ett syfte med självuppoffring annat än det rent heroiska, samt hjälper oss att inse nyttan även i det vi finner ointressant. Bildning skapar en vilja till att söka det bästa, oavsett vilka offer det må kräva. Den visar oss att vår tid varken är en början eller ände, men en del av cirkel som må utvidgas, men som likväl ständigt hänger ihop. Utbildningen idag är å sin sida ofta en nedåtgående spiral, och vår kunskap flyr oss när vi med flottiga fingrar sliter åt oss stycken enbart i syfte att bekräfta sådant vi redan tror oss veta. Kunskap kan, i lösa fragment, vändas och vridas till alltings fördel, och därför kan vi inte enbart utgå ifrån våra egna intressen när vi förkovrar oss. Utbildning ska inte sträva efter att vara selektiv, och en skola som uppmuntrar till inskränkta studier kan aldrig vara samhällsnyttig. Objektivitet är eftersträvansvärt eftersom subjektivitet gör oss förslappade.

”Förundra dig över allt, även det mest alldagliga” var Linnés valspråk, och han är inte den enda som har sett fantasi och nyfikenhet som viktiga redskap i lärandet. Ett vitalt sinne känner inga gränser, och att begränsa sitt sinne är att begränsa sin potential. Vi väljer själva om det ska finnas annat än ruiner kvar när röken skingras.

* Ett lite luddigt begrepp som här avser en utbildning med fokus på och förankring i ämnen som ”alltid” har studerats av människan i syfte att bättre förstå världen.

Kärlek är vilja; vilja att söka efter sanning och fullkomlighet. Viljan är den viktigaste komponenten för den som önskar göra gott – utan den sker ingenting – och blott irrbloss är vi utan kärlek. Stagnerade, hårda och stela, utan möjlighet att gå vidare eller leda andra annat än på villovägar.

Äran i att vara kvinna, liksom äran i att vara man, ligger i att vara ett komplement till sin motsats. Manlighet och kvinnlighet tar sig många uttryck, men deras grund, ursprunget till deras olikheter, är att de tillsammans bildar en enhet. Kvinnlighetens funktion är att kvinnan älskar och högaktar den hon kallar sin man, inte för att han är man, utan för att han, i egenskap av man, är hennes motpol, vilket sluter cirkeln; vilket gör henne till kvinna och honom till man.

”Som man och kvinna skapade han dem” står det skrivet. Han skapade dem, och oavsett vilken tro man väljer att hänge sig åt är det likväl så att hon och han tillsammans blir ett då de i sin biologiska utformning har ett uttalat syfte som under naturliga förhållanden är beroende av den andre. Det är dock inte vetenskapen som är föreningens fundament. Kärlek behöver inte rationaliseras eller analyseras då den i sin ursprungliga form är fullkomlig, och likväl ändlös. För den som vill söka förklaringar räcker det dock med att se till våra olikheter. Inte till de individuella, men till de som både förenar och delar oss som grupper. En förening sker inte enbart genom förståelse, acceptans eller nyfikenhet utan främst vid ett behov av vad den andre har att erbjuda, och i den ursprungliga kärleken behöver man varandra. Det innebär inte att man inte kan klara sig utan den andre, men blott att man får kämpa hårdare för att vara sitt bästa jag. Att försöka sudda ut de gränser som skiljer könen åt är att försöka sudda ut vårt behov av varandra, och i det långa loppet hela vår gemenskap.

Att älska är ett privilegium långt större än det att bli älskad, då den sanna kärleken endast återfinns inom den vars treenighet inte är nedsliten eller härdad av de friktioner som har blivit vardag. Få är de som har motståndskraft och vilja nog att värja sig, och många är de som skapar sig illusioner om kärlek som ett slagträ för att värja sig från ensamhet. Kärlek ska dock inte fylla tomrum. Den ska utveckla, stimulera och ständigt utmana. Den är aldrig enkelt – kärlek är en evig kamp – men den är alltid självklart. Den skänker alltid frid.

”Försvinnen, I töckniga stränder!
Ett quidande dårhus är verlden.
Jag längtar till sällare länder,
Till helgonens saliga chor.
O, rycktes jag fjärran ur gruset,
Från villorna, ondskan och flärden,
Dit opp, där i etern och ljuset
Den himmelska Kärleken bor!”

(Stagnelius)

Skyerne buldrer under himmelens hvelv. Det duftar regn. En fornemmelse av høst i sommerens natt. Stammene står tett, svøpte i tåkens sjal. Et skogtjern ligger stille og dybsort som en svarsløs brønn, men her finnes likevel ikke noen spørsmål.

Jeg føler våre minner. De myldrer og surrer, og hjertet skjelver av det som vært glemt. Under nattens tause time lir jeg at bli siddende, uten tanke men med følelse av de som vært to men nå er blitt et. Det suser i ennå ikke døde løv.

Sveriges furu, dens raslende bjørk og majestetiske eik strekker seg høyt og vidstrakt. Alene, men fremdeles i samme jord. De når alle over grensen.

Tilegnet deg.

På sin tid presenterade Rousseau följande scenario: Två jägaren kan antingen tillsammans jaga en kronhjort, eller var och en för sig jaga en kanin. Det förstnämnda är en långt svårare uppgift än det sistnämnda, men det ger också större utdelning, och därför är beslutet om ett samarbete också det mest rationella, då det ger störst utdelning för båda parter, vilket illustreras av bilden här nedan:

På samma sätt funkar det med identitet. Då det är en strävan som tvunget påverkas och formas av vår omgivning är vi beroende av andra för att finna vår identitet. En människa är oundvikligen en pusselbit i samhället och för att bilden ska framträda klart måste biten vara utformad på ett sådant sätt att den passar in. Oavsett hur ”utvecklade” våra samhällen är, är vi dock alltid bundna av det oföränderliga som inte låter sig påverkas av människans framfart, och därför är det inte vår uppgift att själva måla upp en bild. Vår uppgift ligger i att ta fram skönheten i nyanserna. Det finns således fortfarande plats för den individuella och unika skönheten, men det är först när den ställs i relation till andra som den framträder i sin klaraste och renaste form, eftersom den då finner sitt sammanhang och syfte. En outnyttjad förmåga är värdelös, och ett samhälle utan enhet är därför det fattigaste av alla samhällen.

Det kan tyckas enkelt, det att finna sin plats, men för att göra det måste vi våga se och konfrontera även det fula och mörka som finns både i världen, och inom oss själva. Det är sällan en lätt uppgift som man gärna tar sig an, men det stärker individen på ett sådant sätt att hon i framtiden kan forcera hinder med större säkerhet och således undvika att hennes potential begränsas av rädslor eller motgångar, och därför är det nödvändigt att kasta upp myntet och låta båda sidorna reflektera solen. Att känna sig själv är den viktigaste och starkaste kraften en människa kan besitta, eftersom det är först då vi gör de val som inte bara är bäst för oss själva utan även för samhället, då våra val blir sådana att de utnyttjar det bästa inom oss.

Att våga jaga vår kronhjort är att riskera att ensamma vandra i de fulaste av alla karga landskap, men det ter sig likt en promenad i solsken när alternativet är att bedriva en ständig jakt var existensens hela syfte blott är att hålla sig vid liv, utan att leva. Ett liv utan risk, fara och kamp är lättsamt och bekvämt, men det är inte liv. Vi lever endast till fullo när vi är medvetna om var gränsen går, med allt vad det innebär, och att välja ett halvt liv är att slänga bort sin egen rikedom. Den starkaste identiteten är den varaktiga, och vår rikedom blir således en outsinlig källa om den är sprungen ur vår stam och rot. Därför är det som en enhet vi blomstrar.

If you can keep your head when all about you
Are losing theirs and blaming it on you,
If you can trust yourself when all men doubt you
But make allowance for their doubting too,
If you can wait and not be tired by waiting,
Or being lied about, don’t deal in lies,
Or being hated, don’t give way to hating,
And yet don’t look too good, nor talk too wise:

If you can dream–and not make dreams your master,
If you can think–and not make thoughts your aim;
If you can meet with Triumph and Disaster
And treat those two impostors just the same;
If you can bear to hear the truth you’ve spoken
Twisted by knaves to make a trap for fools,
Or watch the things you gave your life to, broken,
And stoop and build ‘em up with worn-out tools:

If you can make one heap of all your winnings
And risk it all on one turn of pitch-and-toss,
And lose, and start again at your beginnings
And never breath a word about your loss;
If you can force your heart and nerve and sinew
To serve your turn long after they are gone,
And so hold on when there is nothing in you
Except the Will which says to them: “Hold on!”

If you can talk with crowds and keep your virtue,
Or walk with kings–nor lose the common touch,
If neither foes nor loving friends can hurt you;
If all men count with you, but none too much,
If you can fill the unforgiving minute
With sixty seconds’ worth of distance run,
Yours is the Earth and everything that’s in it,
And–which is more–you’ll be a Man, my son!

- Rudyard Kipling

Drömmen och dåtiden

”Det finns en sak som är starkare än all världens arméer; och det är en idé vars stund är kommen.”

Att drömma är en del av att vara mänsklig. Förmågan att drömma är en viktig del i varje människas inneboende styrka, och viljan att drömma är grundläggande för varje förändring. Det är ur drömmen vi hämtar styrka när krafterna tryter, och det är drömmens uppgift att söka den summa verklighet som finns i det vi kallar det omöjliga.

Att fylla huvudet med drömmar är att fylla världen med möjligheter. I drömmen kan vi utforska det som för tillfället är praktiskt omöjligt, och genom den processen kan vi omforma och bearbeta våra idéer och tankar så att de kan tillämpas praktiskt i framtiden. Varje förändring föds ur en dröm, för det är i drömmen vi kan ta våra första vacklande steg mot en fullbordad idé. Drömmen är platsen för redigering, och således också det första steget mot ett hållbart resultat.

Ett föremål för många drömmar är det som har varit, och i en värld där det mesta av dygd och moral är förintat kan det te sig rimligt att drömma om den tid då detta värdesattes, men att göra så i alltför stor utsträckning är att beröva framtiden på sina drömmars ideal. Drömmar, liksom framtiden, ska inte fyllas med vemod och saknad, utan med hopp och tro.

I det förgångna finns också en trygghet som saknas i både nutid och framtid. En av våra källor till oro och rädsla – det okända – är inte en del av ekvationen för den som har fastnat i gårdagen. Att försvinna in i romantiska drömmar om någonting som var men inte längre är, är dock att drömma i ofullständiga meningar. Igår och imorgon smälter ihop och påverkar våra handlingar idag, men var och en för sig är de intet.

Drömmen och nutiden

”Somna under stjärnorna och vakna i ett kulregn.”

Att förlora sig i drömmar är lätt hänt, speciellt för den vars ande inte finner sin plats i den rådande verkligheten. Drömmar kan på det sättet vara förrädiska i sin lockelse, och det främjar ingen att fastna i ett ingenmansland var man agerar efter hur det ”borde” vara, men tar konsekvenserna efter hur det faktiskt är. Den som drömmer måste alltid vara medveten om verkligheten, och den som vill bekämpa ett problem kan inte låtsas att det inte finns. Det är efter den rådande dagen vi måste utarbeta vår strategi.

Att strida mot det reella är en långsam process var man slåss om ett fåtal meter per slag. Den som försöker ta hela slagfältet i befästning på en gång måste också räkna med att han eller hon blir en tydlig måltavla för de vinande kulorna. Det handlar inte om att vifta med vit flagg och vika ner sig, utan om att respektera sig själv och sin tro så pass mycket att man inte är villig att offra någotdera genom att dumdristigt ignorera den information som finns till hands. Den som tar ut sin seger i förskott ökar också risken för en förlust.

Livet är ibland mörkt och grymt, och i de kalla vindar som blåser är det lätt för ett hjärta att stelna, och lätt för en själ att tyna bort och försvinna. Drömmar, det allra djupaste hoppet, blåser liv i den falnande elden, och i stormen blir drömmen dess stillsamma öga, var vi kan betrakta kaoset, och även se bortom det. Drömmen förjagar mörkret ur det kalla hjärtat, och när drömmen möter verkligheten kan de tillsammans, likt en stråle av ljus som träffar en prisma, sprida ljus över framtiden, istället för att endast kanalisera ljuset in i själen. Skåda mot solen, och bota blindheten med ljus.

Drömmen och framtiden

”Det finns ingenting som drömmen för att skapa en framtid.”

Vår framtid formas först och främst i sinnet hos dem som är beredda att strida för den. Varje mission föregås av en vision, och därför är dröm och aktion ett. Framtiden är skrämmande där den väntar, höljd i dunkel, och för den som räds mörkret är det dags att vara sin egen profet, och själv forma sin framtid. Den är fortfarande ett stormande hav, ett hav som människan aldrig kan tämja, men vi kan segla på dess vågor och navigera runt dess grund. Vi må förlisa, men vad gör det när inget och ingen väntar på stranden? Framtiden är att slänga sig ut i det okända, och försöka fånga de vindar som bär en uppåt. Mer än så kan ingen göra.

Att försöka fånga en vind är dock ett projekt för en livstid, och det oförutsägbara som ligger i dess natur resulterar ofta i en fruktlös jakt. Uteblivna resultat kan vara nedslående, och just därför måste vi tillåta oss själva att drömma om det som ter sig omöjligt. För att få ny kraft, och för att finna de platser där värmen tränger undan kyla och mörker, och får vinden att bära oss uppåt igen.

Det är inte tron eller hoppet som överger en människa sist, det är drömmen. När själen är för sargad för att våga hoppas, så drömmer vi, och när vi tappar vår tro på morgondagen, drömmer vi om framtiden. Låt oss inte vakna förrän den är här.

Mångkultur är ett värdeladdat ord, och ett väldigt omdiskuterat ämne. Det är ständigt återkommande i allehanda debatter och dess vara eller icke-vara har för många blivit en kärnfråga. Många menar med bestämdhet att vi har invandrare att tacka för vår egen utveckling, eftersom vi annars skulle ha föga mer än midsommar och sill att skryta om, men så är givetvis inte fallet. Influenser från andra kulturer och den mångkultur det talas om idag är inte samma sak, och att hävda motsatsen är att förespråka alla kulturers undergång. För att man överhuvudtaget ska kunna tala om en mångkultur måste man värdera sin egen kultur högt och vara villig att skydda och bevara den, för det är vi människor som skapar kulturer, och det är också vi som låter dem falla i glömska. Således är det allas vårt ansvar att se till att detta inte sker, och det innebär att vi varken bör eller kan kompromissa vår egen kultur för att undvika att stöta oss med andra kulturer. Vår egen kultur måste alltid komma i första rummet, annars kan en utveckling omöjligt ske.

Varför kan inte två olikartade kulturer existera i ett samhälle?

Den mångkultur jag förespråkar är, liksom ordet i sig tydligt illustrerar, många olika kulturer. Det behövs ingen ytterligare förklaring. Det råder dock en utbredd uppfattningen om att mångkultur innebär att flera kulturer existerar i samma samhälle, men detta faller på sin egen orimlighet. Två vitt skilda kulturer kan inte existera på de villkoren, eftersom de då konkurrerar med varandra, vilket oundvikligen kommer att leda till att delar av kulturerna kommer tvingas ta ett steg åt sidan till förmån för andra kulturella yttringar som har vunnit mark. Detta leder slutligen till en upplösning av den utmanövrerade kulturen eftersom den inte längre är en helhet. En halv kultur är ingen kultur.

Varje människa har rätt till sin egen kultur. Det är en lika vital och essentiell del av henne som hennes hjärta och lungor. Den egna kulturen måste dock genomsyra samhället i stort för att den till fullo ska kunna blomstra, då kultur inte inskränker sig till att endast påverka rent individuella aspekt. Om kulturen inte är förankrad i samhället måste den tvunget kompromissas, eftersom ens egna värderingar inte delas av samhället vilket i sin tur innebär att vissa kulturella yttringar inte alltid kommer att accepteras. Ett samhälle där ett flertal olikartade kulturer ska trängas är därför rent inhumant, då det berövar individen på hennes rätt till den egna kulturen. Den sörja som det talas om idag skapar halva individer och bidrar alltjämt till ett olyckligare folk.

Varför är mångkultur någonting bra?

I det här stycket skulle jag kunna nämna alla de idéer och företeelser som är sprungna ur olika kulturer. Jag skulle t.ex. kunna nämna matematik, grekiska och boktryckarkonsten, men det skulle inte vara relevant. Att tala om olika kulturella influenser när man argumenterar för mångkultur är verkningslöst eftersom det är allt för subjektivt – ens egna preferenser sätter förstås inte agendan för resten av samhället. Jag ska därför istället lägga fokus på några andra punkter:

• Vår identitet är inte bara sprungen ur vår egen kultur, utan även ur andra kulturer. Detta eftersom vi identifierar oss i förhållande till andra. Om det inte finns en motpol, finns det inte heller några ramar, och vår kultur blir därför meningslös, då den inte längre är distinkt och tydligt. Utan andra kulturer mot vilka vi kan jämföra och värdera vår egen kultur, har vi inte heller en egen värdefull kultur. Det är i förhållande till andra kulturer som vår egen kultur blir unik.

• Viljan att skydda och respektera de nyanser och egenheter som har växt fram under tusentals år och återfinns inom varje kultur förstärks av andra kulturer, eftersom det är ur dem som behovet att skydda den egna kulturen har växt fram. Vår egen kultur blir således starkare av andra kulturer.

• Utveckling främjas i det här fallet av andra kulturer. Tack vare dem slipper vi den omständliga process som det innebär att söka fastställa vad som är och vad som inte är hållbart. Vi kan, enkelt uttryckt, lära av andras misstag, och inom det området spelar andra kulturer en lika stor roll som historien.

• Det är ingens rätt att värdesätta andra människors kulturer utifrån sin egen högst subjektiva uppfattning. Rätten till den egna kulturen (förutsatt att den inte är rent inhuman, förstås) är en rätt som alla människor har, och att beröva människor på den rätten är ett stort steg mot en samhälle där den fria debatten och tanken stävjas.

Att värna om den egna kulturen, främja en stark identitet och sträva efter ett bättre samhälle är en treenighet som för mig utgör fundamentet i min tro. Därför hävdar jag att andra kulturers existens är nödvändig, då en människa utan kultur är en fattig, menlös skugga. Låt oss därför värna om det homogena samhället genom att värna om den riktiga mångkulturen, den som bjuder plats åt alla sunda kulturer att utvecklas och blomstra. Den fria människans kedjor är förankrade i den dy som utgörs av den uppblandade kvasikulturen. Det är dags att bryta dem nu.